Alex

Jag vill kunna röra mig

Kategori: Allmänt

Hej! 
 
Mitt mående går upp och ner. Vissa dagar kan jag vara jätteglad och känna mig manly as hell, men andra dagar kan jag inte ens se på mig själv utan att vilja slita sönder min kropp. De flesta dagar är jobbiga. 
När jag har en jobbig dag känns det som att jag inte kan röra mig, för viljan finns inte där. Minsta lilla rörelse jag gör känns tusen gånger tydligare än vanligt, jag är extremt medveten om hur min kropp ser ut för andra och hur kläderna dras. Minsta lilla rörelse får mig att vilja riva sönder mig själv, gömma mig på mitt rum och aldrig mer komma ut. Jag överdriver inte. Det är väldigt svårt att förklara, jag tror inte ens att det är möjligt att förklara så att ni förstår. 
Jag vet att många personer har olika kroppskomplex och att de också tycker att det är jättejobbigt att se sig själva i spegeln, de kan nog relatera lite grann. Men inte helt. Det här kommer kanske låta lite okänsligt, men det är bättre att ha "vanliga" kroppskomplex än att vara transsexuell. Jag hatar allt på mig själv, nästan allting ser kvinnligt ut. Ansiktet, bröstkorgen, höfterna, benen... Jag tänker alltid på det, det stoppar mig från att göra en massa saker. En enkel rörelse som att lyfta armarna rakt upp i luften, det går inte. En enkel rörelse som att böja sig ner för att plocka upp något, det går inte. En sådan enkel sak som att ligga ner (när någon annan ser mig), det går inte. Det är ångest och panikbildande.
 
I torsdags skulle vi utföra en laboration i skolan, och oturligt nog hade jag på mig fel tröja för det. Jag hade på mig en ganska tunn bomullströja med ett hjortdjur på, och en blå regnjacka över. När man labbar ska man alltid ta av sig sin jacka och sätta på sig ett labbförkläde istället. Och det var det som inte fungerade för mig. Jag kan inte gå med den tröjan utan jacka över, det får mig att må dåligt. Men jag tog av mig jackan iallafall och satte på mig ett förkläde. När det var gjort så kände jag hur humöret bara sjönk tills ingenting förutom oro, rädsla och panik fanns kvar. Jag ställde mig vid min arbetsplats och sedan var jag som förstenad. Alla andra började laborera, men jag bara stod där. Jag ville gråta, skrika och springa där ifrån men hur hade det sett ut? Mina muskler var helt spända och svetten rann. Till slut kom läraren fram till mig och sade att det var dags att börja, då sade jag att jag mådde dåligt och hade ont i magen. Så jag fick göra beräkningar på mol, molmassa och substansmängder istället. 
Det där var alltså första lektionen, och efter den var dagen helt förstörd. Endast på grund av att jag var tvungen att ta av mig jackan. 
 
 
Här är en fin video som jag hittade på YouTube. Jag önskar att jag hade varit lika modig som honom när jag var yngre. 
 
 

KOMMENTARER:

  • Anita säger:
    2014-12-10 | 10:07:35

    Så modigt och starkt av dig Alex, att dela med dig av dina känslor. Så svårt och jobbigt ditt liv är just nu. Jag hoppas innerligt att det snart skall vända och att din utredning snabbt närmar sig ett slut, så du kan få börja processen som för dig närmare den kropp som är du. Youtube klippet var verkligen bra. Tack för den.
    Håll ut, Alex.
    Kram

  • gagill säger:
    2014-12-10 | 16:23:20

    Jag önskar att jag kunde bära lite av din smärta, skala bort lite av din ångest o ta bort lite av din oro. Men det jag kan göra är att skicka dig massor av styrkekramar,energitankar o kärlek... Du e jättemodig o jag e stolt över att få känna dig!!! Kram💕💕💕💕

  • Lotta säger:
    2014-12-12 | 22:45:58

    Det gör så ont att läsa det du skriver här - det enda positiva är väl att du skriver så bra, det går verkligen rakt in i hjärtat och magen. Såg i det tidigare inlägget att du tycker att det är svårt att skriva, att det tar emot. Hoppas att du ändå fortsätter (när du hinner och orkar), för när du väl skriver, så skriver du som sagt så väldigt bra.
    Alex rap satte i alla fall ett litet leende i mitt ansikte - hoppas så att allt snart blir bättre för dig!

  • Anonym säger:
    2017-03-06 | 21:55:18

    O fy fasen vad jag relaterar. Jag är trans och mår skit över det. Har precis påbörjat utredning, och jag fattar inte hur jag ska ta mig igenom hela den. Inte om det tar så lång tid. Inte om jag måste ha den här kroppen.
    Men vad har jag för val? Jag måste, annars kommer jag aldrig kunna leva ordentligt.
    Men det hjälper att läsa om folk som har kommit längre än vad jag har. Hur de fortfarande kämpar, lever.
    Men varje dag är som en väntan på att nästa ska börja. Jag lever bara för att jag hoppas att framtiden ska bli bättre.

    Svar: Tack för din kommentar och innerliga ord. Jag håller verkligen med om att varje dag är som en väntan på att nästa ska börja. När jag tänker tillbaka, läser mina första inlägg, och inser hur lång tid allt tagit så kan jag knappt förstå att jag har orkat gå igenom allt. Men jag gjorde det, och jag gör det. Det jag ofta säger till mig själv är att det vore dumt att ge upp, för vad har jag då kämpat och lidit så mycket för? Då skulle allting ha varit förgäves.Vad bra att det hjälper för dig att läsa om folk som kommit längre än du har, och jag är glad att du hittat till min blogg. En annan sak jag tror kan hjälpa är att umgås med andra transpersoner också, inte direkt för att man då kan prata mer om transrelaterade känslor, utan för att man förmodligen skulle kunna vara mer sig själv med personen. If that makes sense? Du får jättegärna skriva om du vill ha personliga tips, råd, info, eller bara någon vän att snacka med! (Jag publicerar inte kommentarer med kontaktuppgifter)
    Alex -

Kommentera inlägget här: