Alex

Gymnasium.

Kategori: Allmänt, Tankar

Hej! 
 
Nu var det längesedan jag skrev. Anledningen till det är, dels att jag tänkt mycket, och dels att jag har haft mycket att göra. Jag har ju sommarlov nu, så jag har rest upp och ner lite i Sverige, och i helgen var jag i London med min pappa.  Jag har haft väldigt roligt, men samtidigt inte. Känslor är jobbiga.
 
Om ungefär tjugosex dagar ska jag börja gymnasiet, ettan, första ring. Jag har under halva nian och hela sommaren gått och oroat mig för det. Varför frågar ni mig? Jo, för att börja på en helt ny skola, i en relativt ny stad är väldigt skrämmande. Jag har bytt skola två gånger tidigare, men båda gångerna har där funnits någon bekant med mig. Nu finns det ingen, ingen jag vet av iallafall. 
Det som gör allting så otroligt läskigt, är att jag för första gången kommer att gå till ett ställe fullt med folk, och presentera mig som killen Alex. Visst har jag gjort det på Facebook också för inte så längesedan, men det här är en helt annan sak. Dem här personerna har jag aldrig mött förut, och den här gången ska det göras i det verkliga livet. 
 
Jag är rädd att de ska säga emot, säga att jag inte är en kille, och kalla mig för en lögnare. Det skulle göra så himla ont, jag hade förmodligen gått hem och aldrig mer gått tillbaka. Så hemskt hade det varit. 
Eller så hade de kanske börjat tala illa om mig, det hade varit minst lika jobbigt. Det är svårt att skaffa vänner, men ännu svårare blir det om folk talar illa om en. 
Ja, allt det här med vänner är nog bland det som oroar mig mest. Det handlar inte bara om vad de kommer att tycka om mig, utan massa andra saker också. Jag upplever ofta att jag "stänger av" mig när jag hamnar i obehagliga situationer som involverar andra människor. Förut kände jag mer en panikartad känsla, men nu är det mest en känsla av att vara "avstängd". Det gäller inte bara i det verkliga livet, utan även på internet. Jag hatar det. Det är precis som att hjärnan slutar fungera, och om någon till slut ställer mig en fråga så kommer paniken. Jag börjar tänka febrilt efter ett bra svar, men de hundratals ord som annars finns i mitt ordförråd bara försvinner. Tomt. 
 
Om jag har det jobbigt till och med på internet, hur i helvete ska jag då klara av att fixa vänner på den nya skolan? Alla säger att jag bara ska ta det lugnt och vara mig själv, men jag kan ju inte vara mig själv fullt ut! Om cirka ett och ett halvt år kan jag det, men det är lång tid tills dess. Om "alla" menar att jag ska vara mig själv personlighetsmässigt så blir det lite enklare, men fortfarande så svårt. Jag vet att det här kommer låta så typiskt tonårsaktigt, men vem är jag? Beroende på vilket sällskap jag är i beter jag mig på ett visst sätt, och alla de sätten känns hyfsat naturliga. Då är frågan, vilket är mitt "riktiga" jag? Finns det ett riktigt "jag"? Eller består jag bara av en massa olika "Alexar"? Jag vet inte, det spelar kanske inte någon roll. Kanske skapar jag ett nytt "jag" när jag börjar skolan. 
 
 Det var allt för idag.
Ha det så bra, läsare!